En het söndagseftermiddag förra sommaren stod jag på taket till Casa Poporului, Folkets Hus i Bukarest, Rumänien. Casa Poporului är mer känt som Ceascescus palats, världens andra största byggnad. Byggd i klassisistisk stil på 80-talet över liken av hundratals arbetare.
Det var från en av dess balkonger* president Nicolae sakta fick känna sin mage knyta ihop sig när tiotusentals åhörare, nyligen så timida, plötsligt började skandera:
Timisoara
Timisoara
Timisoara
Samtidigt i Timisoara pågick ett stort folkligt och militärt uppror vars existens säkerhetstjänsten Securitate i det längsta försökt dölja. Men nu visste Bukarest och Bukarest föll in i rörelsen.
Revolutionen var ett faktum, ett av de första målen TV-huset, vars studio för en kort stund var öppen för alla som ville tala till nationen.
Nu står jag på takterassen, mojito i handen. Omgiven av undersköna inavlade modeller från Brașov-trakten, tjugoettåriga brandingexperter, IT-entreprenörer från deltat och serbiska unga stålchefer. Min vän Cosmin, pr-ansvarig för MNAC, moderna museet i palatset, vet hur man lockar Bukarests nya härskare.
Nästan ingen står vid kanten, ingen tittar ner och ser samma sak som Nicolae stirrade på sina ensamma sommareftermiddagar. Ett fattigt, hungrigt och smutsigt Bukarest.
Vi är inte ensamma som Nicolae, vi är några hundra. Vissa av oss, ganska många, hyser någon sorts vänsteråsikter. Vi står på Nicolaes takterass, under oss liken av arbetare.
Valborg 2009, jag har en ny dryck i handen. En Hoegaarden, inte tillräckligt kyld. Ny takterass, på dörren till lägenheten står det ironiskt Kultureliten.
- Jag får alltid en lätt fadd bismak i munnen av att dricka på takterasser, säger jag till min gamla kursare. Vänster var han då, kallar sig nog det fortfarande.
Jag berättar om Bukarest man han protesterar. Så är det ju inte här.
Jag pekar ut oss; journalist, journalist, klubbfixare, IT-entreprenör osv.
Han vinner, vi är ju trots allt på Värnhem, inte på taket av ett palats. Såklart, vi har ju aldrig stormat slottet i Sverige.
Men det är ändå något djupt osmakligt över att tala om folkets ve (och väl) från takterasser. Som jag gör nu exempelvis.
Ovan skrevs 31 maj 2009, men glömdes i minnet på min affärstelefon. Som av en händelse (egentligen har jag slutat tro på slumpen, men jag har ännu inget att ersätta det med) sitter jag nu, ganska uttråkad på Nicolaes takterass igen, väntandes på en modeshow, kvinnan jag älskar eller klubben som kommer senare ikväll.
Uttråket har lett till att jag tagit upp telefonen för att se om jag glömt någon bra text att läsa, istället hittades jag av den här texten att skriva klart.
Mycket har hänt under takterasserna sedan 31 maj, vi skriver nu 11 juli. Folket i Iran gör uppror medans folket på internets ser till att vi kan tala med varandra. Staterna, företagen och vissa säkerhetstjänster står handfallna. Ja, inte den iranska då, den agerar ganska handfast.
De faktiskt sanningsenliga nyheterna skrivs av 'amatörer' medan CNN/BBC/AP/etc har lierat sig med iranska regimen och någon enstaka dramatisk individ om dan. Situationen är ytterst allvarlig och alla låtsas, i alla fall publikt, som om det inte regnar.
På takterasserna i Teheran har man anammat den islamska revolutionens språk, man skriker 'Allahu akbar' och 'merg a dictator' nätterna i ända. Samtidigt vill vänstern i Italien inte använda gratis live strömmning av video, detta för kunna hålla sig oberoende av onda annonser. Att brandens, det må vara CocaCola eller Khameini, språk är lätt att bemäktiga sig verkar de inte veta.
Ett intensivt studium av takterassers psykogeografi kan berätta just det.
Det finns alltså många olika takterasser, men de är alla helt underbara.
* Nicolae drabbades av folkets vrede på en annan balkong en kilometer bort, men det är helt oviktigt.


